>En av de sista rösterna i Skåne som kunde vittna om egna erfarenheter från Förintelsen har tystnat. Lea Gleitman blev 100 år.
>Under 29 år föreläste Lea Gleitman i skolor, bibliotek och kyrkor om sina upplevelser i nazisternas koncentrationsläger. Sedan i januari var hon den sista ur föreningen Förintelsens ögonvittnen i Malmö som ännu var i livet.
Nu finns ingen kvar.
>Min mamma var en varm och social person med en oerhörd personlig fysisk och psykisk styrka. Hon hade också en stor pliktkänsla, och en känsla för att hålla ihop familjen, säger dottern Barbro Posner.
>Lea Gleitman föddes 1924 i Oswiecim – den lilla polska stad som senare skulle bli ökänd världen över under det tyska namnet Auschwitz – och tillbringade barndomen där och i den större staden Sosnowiec.
>När Tyskland invaderade Polen i september 1939 var hon 15 år. När kriget tog slut hade hon överlevt gettot i Sosnowiec, ett och ett halvt år av tvångsarbete, en fem dagar lång dödsmarsch genom Tyskland och månader i koncentrationslägret Bergen-Belsen.
>Två syskon och båda föräldrarna blev mördade i Förintelsen; ur den närmsta familjen överlevde bara Lea Gleitman, systern Miriam och kusinen Rachel. Hon förlorade 65 släktingar, varav de allra flesta gasades ihjäl i Auschwitz. Men Barbro Posner berättar att mamman alltid vårdade deras minne.
>För mig är ju släkten bara ett stort hål. Det är flera, flera familjemedlemmar som jag aldrig fått träffa, men tack vare min mamma – att hon berättade så mycket om alla och nämnde dem vid namn – har det hålet, det gapet, det mörkret, blivit lite mindre.
>Genom en släkting i Köpenhamn kom Lea Gleitman till Sverige och Malmö, där hon blev kvar resten av sitt liv. Här träffade hon maken Josef som även han kom från Polen och hade överlevt nazisternas koncentrationsläger. De gifte sig 1950 i Malmös synagoga och fick sedermera döttrarna Barbro och Susanne. Tillsammans med maken drev Lea Gleitman länge en sportaffär på Bergsgatan, och fortsatte med det efter hans död.
Men 1991 började hon med det som skulle göra henne välbekant för många: att föreläsa i skolor över hela södra Sverige om sina erfarenheter från Förintelsen.
>Eftersom mamma hade överlevt kände hon att det var hennes plikt att berätta om nazisternas grymheter och försäkra sig om att hennes familj inte skulle glömmas bort, säger Barbro Posner.
>I långa perioder blev det flera skolbesök i veckan, och Lea Gleitman blev nära vän med flera av lärarna hon föreläst hos. Sedan 2021 är skolbiblioteket på Spångholmsskolan i Bara döpt till Lea Gleitman-biblioteket – en ära för den bokslukare som hade velat bli bibliotekarie om inte kriget kommit emellan.
>Hon läste mycket redan i Polen, och hade bland annat läst Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”. När hon kom till Sverige fick hon ett ex av den boken av en välmenande arbetskamrat som tyckte att det kunde vara ett bra sätt att lära sig svenska. Det exet skänkte hon sedan till Spångholmsskolan.
>Vid sidan om de många skolbesöken betonar Barbro Posner också sin mammas stora och långvariga engagemang för judiska frågor.
>Hon var sionist av egen övertygelse – eftersom hon hade fått känna nazismens barbari inpå sin egen kropp, och förlorat nästan hela sin familj, insåg hon vikten av Israel.
>Det var pandemin som till slut satte stopp för föreläsningarna, när Lea Gleitman var 96 år. De sista åren höll hon ett lugnare tempo – men var levande och aktiv in i det sista.
>Hon hade kvar sin prenumeration på Sydsvenskan hela tiden, hon var på bio för en månad sedan och sista veckorna ville hon gärna ha nya snygga kläder, så det fick hon såklart,
säger Barbro Posner.
>Hon minns sin mamma som en varm, ambitiös och omtänksam människa, som förde med sig den familjekänsla hon fick med sig från sitt föräldrahem till sin egen familj. Och som hade lätt att hitta vänner, till och med vänner som var många decennier yngre än hon själv.
>Det var på något sätt hennes styrka, hur hon fick kontakt med folk. Hon fick nya vänner högt upp i åren. Nästan alla hennes jämnåriga vänner är ju döda, så hon fick skaffa sig yngre väninnor. Och det var inte bara det att hon var söt och rar – hon var väldigt allmänbildad. Man kunde prata med henne om allt.
>Kvar i livet efter Lea Gleitman finns de två döttrarna, två barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Kvar finns också den vilja – eller plikt – att berätta om nazisternas brott mot mänskligheten som lever vidare genom bland annat Barbro Posner och genom initiativ som Förintelsens efterlevande.
>Tack och lov – säger jag, vissa tycker säkert synd om mig – men tack och lov har jag alltid haft en mamma som varit väldigt öppen och ofta och detaljerat berättat om det hon har varit med om. Jag hade alla fakta jag behövde för att det skulle bli en sammanhängande berättelse,
säger Barbro Posner.
AttTankaRattArStorre on
Så kan det gå… när man är 100 år gammal.
thesirblondie on
Jag tror hon kom och pratade i vår skola, för 20 år sen. Kan ha varit någon annan. I dagsläget hade jag nog tyckt det var mer intressant, men då tyckte jag hon bara mest var tråkigt. Hon var inte direkt en fantastisk public speaker, baserat på den enda erfarenheten av henne.
Illustrious_Tip6785 on
Passa på nu, sista dagen att säga hon ljög om förintelsen!
Kanske sorligaste är egentligen hur hennes liv vigdes åt den mest tragiska tiden i hennes liv.
4 Comments
>En av de sista rösterna i Skåne som kunde vittna om egna erfarenheter från Förintelsen har tystnat. Lea Gleitman blev 100 år.
>Under 29 år föreläste Lea Gleitman i skolor, bibliotek och kyrkor om sina upplevelser i nazisternas koncentrationsläger. Sedan i januari var hon den sista ur föreningen Förintelsens ögonvittnen i Malmö som ännu var i livet.
Nu finns ingen kvar.
>Min mamma var en varm och social person med en oerhörd personlig fysisk och psykisk styrka. Hon hade också en stor pliktkänsla, och en känsla för att hålla ihop familjen, säger dottern Barbro Posner.
>Lea Gleitman föddes 1924 i Oswiecim – den lilla polska stad som senare skulle bli ökänd världen över under det tyska namnet Auschwitz – och tillbringade barndomen där och i den större staden Sosnowiec.
>När Tyskland invaderade Polen i september 1939 var hon 15 år. När kriget tog slut hade hon överlevt gettot i Sosnowiec, ett och ett halvt år av tvångsarbete, en fem dagar lång dödsmarsch genom Tyskland och månader i koncentrationslägret Bergen-Belsen.
>Två syskon och båda föräldrarna blev mördade i Förintelsen; ur den närmsta familjen överlevde bara Lea Gleitman, systern Miriam och kusinen Rachel. Hon förlorade 65 släktingar, varav de allra flesta gasades ihjäl i Auschwitz. Men Barbro Posner berättar att mamman alltid vårdade deras minne.
>För mig är ju släkten bara ett stort hål. Det är flera, flera familjemedlemmar som jag aldrig fått träffa, men tack vare min mamma – att hon berättade så mycket om alla och nämnde dem vid namn – har det hålet, det gapet, det mörkret, blivit lite mindre.
>Genom en släkting i Köpenhamn kom Lea Gleitman till Sverige och Malmö, där hon blev kvar resten av sitt liv. Här träffade hon maken Josef som även han kom från Polen och hade överlevt nazisternas koncentrationsläger. De gifte sig 1950 i Malmös synagoga och fick sedermera döttrarna Barbro och Susanne. Tillsammans med maken drev Lea Gleitman länge en sportaffär på Bergsgatan, och fortsatte med det efter hans död.
Men 1991 började hon med det som skulle göra henne välbekant för många: att föreläsa i skolor över hela södra Sverige om sina erfarenheter från Förintelsen.
>Eftersom mamma hade överlevt kände hon att det var hennes plikt att berätta om nazisternas grymheter och försäkra sig om att hennes familj inte skulle glömmas bort, säger Barbro Posner.
>I långa perioder blev det flera skolbesök i veckan, och Lea Gleitman blev nära vän med flera av lärarna hon föreläst hos. Sedan 2021 är skolbiblioteket på Spångholmsskolan i Bara döpt till Lea Gleitman-biblioteket – en ära för den bokslukare som hade velat bli bibliotekarie om inte kriget kommit emellan.
>Hon läste mycket redan i Polen, och hade bland annat läst Selma Lagerlöfs ”Jerusalem”. När hon kom till Sverige fick hon ett ex av den boken av en välmenande arbetskamrat som tyckte att det kunde vara ett bra sätt att lära sig svenska. Det exet skänkte hon sedan till Spångholmsskolan.
>Vid sidan om de många skolbesöken betonar Barbro Posner också sin mammas stora och långvariga engagemang för judiska frågor.
>Hon var sionist av egen övertygelse – eftersom hon hade fått känna nazismens barbari inpå sin egen kropp, och förlorat nästan hela sin familj, insåg hon vikten av Israel.
>Det var pandemin som till slut satte stopp för föreläsningarna, när Lea Gleitman var 96 år. De sista åren höll hon ett lugnare tempo – men var levande och aktiv in i det sista.
>Hon hade kvar sin prenumeration på Sydsvenskan hela tiden, hon var på bio för en månad sedan och sista veckorna ville hon gärna ha nya snygga kläder, så det fick hon såklart,
säger Barbro Posner.
>Hon minns sin mamma som en varm, ambitiös och omtänksam människa, som förde med sig den familjekänsla hon fick med sig från sitt föräldrahem till sin egen familj. Och som hade lätt att hitta vänner, till och med vänner som var många decennier yngre än hon själv.
>Det var på något sätt hennes styrka, hur hon fick kontakt med folk. Hon fick nya vänner högt upp i åren. Nästan alla hennes jämnåriga vänner är ju döda, så hon fick skaffa sig yngre väninnor. Och det var inte bara det att hon var söt och rar – hon var väldigt allmänbildad. Man kunde prata med henne om allt.
>Kvar i livet efter Lea Gleitman finns de två döttrarna, två barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Kvar finns också den vilja – eller plikt – att berätta om nazisternas brott mot mänskligheten som lever vidare genom bland annat Barbro Posner och genom initiativ som Förintelsens efterlevande.
>Tack och lov – säger jag, vissa tycker säkert synd om mig – men tack och lov har jag alltid haft en mamma som varit väldigt öppen och ofta och detaljerat berättat om det hon har varit med om. Jag hade alla fakta jag behövde för att det skulle bli en sammanhängande berättelse,
säger Barbro Posner.
Så kan det gå… när man är 100 år gammal.
Jag tror hon kom och pratade i vår skola, för 20 år sen. Kan ha varit någon annan. I dagsläget hade jag nog tyckt det var mer intressant, men då tyckte jag hon bara mest var tråkigt. Hon var inte direkt en fantastisk public speaker, baserat på den enda erfarenheten av henne.
Passa på nu, sista dagen att säga hon ljög om förintelsen!
Kanske sorligaste är egentligen hur hennes liv vigdes åt den mest tragiska tiden i hennes liv.